Så skapades något nytt ur lidelsen- det kom ord. Snabbt och lagom ocensurerat. Det blev en blogg. Och jag är förvånad igen. Jo, att bero på känslor......

Om jag skriver så kanske jag slipper detta sen. Det kanske går över. Jag dör annars. Jag blir tokig! Jag vill förstå varför jag fastnat så. Det är som när jag var liten och var kär i den där killen. Jag var kär i flera år. Han ville inte ha mig. Han tyckte om mig, men han ville inte ha mig. Men jag var tio år då. Nu är jag mellan tjugonio och trettio någonstans.

Jag behöver inte manipulera mina tankar för att känna åtrå till dig. Mina celler vibrerar när jag hör ditt namn. Jag håller andan. Förväntan. Vad väntar jag på? Jag väntar på att du ska rädda mig. Från ensamheten. Rädda mig från kyskhet och ofrivillig avhållsamhet. Herre Gud, jag är en vacker och kåt kvinna, detta är inte rättvist! Men Gud har en plan. Det vet jag. Bara det att jag har så svårt att vänta när jag går runt och för-väntar  mig saker hela tiden. Utan att veta. Jag förväntar mig att dina celler också kan vibrera. Att du kan bli lika galen som jag. Jag förväntar mig att dina kyssar kommer få mig att tala. Dina kyssar kommer ge mig ord. Jag har varit tyst så länge. För länge.

Vill du?

Tänk om du hörde mig nu. Vad skulle du tänka?

Hetta. Vilken enorm hetta. Det bubblar inom mig. Kokar, vibrerar. Det är cellerna, det måste vara cellerna. Det kan inte vara känslor. Känslor kan väl inte kännas så här? Känslor är väl inte så fysiska? Jo, ilska kan vara det ibland faktiskt. Ilskan kan få mina celler att vibrera. Men det här är inte ilska. Det kan väl inte vara ilska? Jag blir så het när jag fantiserar om honom. Om oss. Tillsammans. När vi tar på varandra. När vi ser varandra i ögonen. Det är förbjudet. Vi får inte göra så. Vill han? Jag måste ta på mig själv när jag tänker på honom. Det är som att glida in i en medveten psykos. Jag bestämmer mig för att förverkliga mina drömmar. Mina celler vibrerar. Jag ser honom nu. Nu rör han vid mig snart. Det är nästan verkligt nu.  Jag känner hans fingrar innan han rör vid mig. Jag känner luften förändras när hans hand är på väg mot mitt bröst. Jag vet att han kommer röra vid mig vilken tusendels sekund som helst. Tiden står stilla. Förväntan. Mina celler vibrerar. Nu har hans fingertoppar nått de där osynliga håren som täcker hela kroppen. En elektrisk stöt går genom hela mig. Han rör vid mig. HAN rör vid mig. Det är så underbart! Det är underbart för att det är så ofattbart.

Kris...

Jag älskar sex. Sex är som balsam för själen. Man är sin kropp när man har sex. Kroppen tar över allt förstånd. Man varken kan eller vill bry sig om annat än sin egen och den andras njutning. De lägre drifterna. Fast jag skulle hellre kalla det för de högre drifterna. Det är andligt att ha sex. Man glömmer alla världsliga saker. Ingenting är relativt när man har sex. Att ha sex är att vara så nära livet man bara kan. Hur kan det ha blivit så skambetingat att ha sex? Det är ju det mest oskyldiga man kan göra här i livet. Allt annat är en synd om man jämför med sex. Jag fattar inte! Det är ett mysterium hur det kan ha blivit så skambelagt med beröring. Fast jag gillar skammen, för då får jag möjlighet att trotsa den. Då njuter jag ännu mer. Man ska inte prata för öppet om sex. Sex ska vara heligt. Hemligt. Intimt.

Längtan. Alla dessa män, eller pojkar. Jag har aldrig varit nöjd. Att manipulera mina tankar för att lyckas få njutning när de rört vid mig. Jag önskar jag kunde ligga med vem som helst. Då skulle det bli oftare. Men det kan jag inte. Han måste göra mig nervös om jag ska känna åtrå. Han måste vara mer än vanlig. Han måste vara god. Jag är mest utan. Jag är med mig själv. I många år har jag varit tyst. Och bara väntat....